Sol o Bad på Kata beach- dag 47

Loi Krathong- Dag 45

Nu har vi förflyttat oss till Phuket. Man behöver ju se de berömda paradis-stränderna då man en gång är i Thailand, eller hur? Igår tog vi bussen från Chiang Rai till Chiang Mai och flög sedan därifrån till Phuket. Allt gick bra, stort tack till den Afrikans-Thailändska tuktukchaffören som körde oss till flygplatsen- haha! det tyks vara en farlig kombination dedär att vara halv-afrikan (vet inte vilket land) och halv-thailändsk? iaf då de gäller traffikvett? :) Det gick undan, med andra ord.
 Hotellet vi bor på är helt ok. Poolen och framför allt "gymmet" var en stor besvikelse, men det relativt stora rummet med balkong och gratis skjuts till och från stranden väger upp. Så nu börjar vi finna oss till rätta här. Många svenskar och många finländare, ryssar och engelskmän är det också här.

Ikväll har det varit "ljusets högtid" eller Loi Kratongh så då blev vi tipsade att fara till Katong Beach. Sagt och gjort. Det var så otroligt avslappnande att sitta på stranden i varsin solstol och bara lyssna på vågorna och se hur dessa lyktor "Khom loi" singlade iväg uppmot skyn. Man kunde också titta på de flytande blomkreationerna på sjön där många skickade iväg en blomma och hoppades på tur. Mera om Loi Krathong kan man läsa här.

Vänliga thailändare- Dag 43

Dagarna går här i Thailand- som där hemma- fort när man har roligt. Det kan  väl sägas att inte så stor procent av Thailändarna pratar engelska. Ibland tror jag att de nog kan men är för blyga för att använda det.

Så vill man ha hjälp skall man satsa på att fråga antingen unga vuxna som ser utbildade ut, människor som ser modiga ut eller människor i grupp- då tar de de hela med humor, pratar ihop sig, skrattar och efter en stund får man möjligen ett svar och den hjälp man behöver. Men många många vänliga människor har vi mött, det är då säkert.

Idag till exempel kom vi till busstation och ville ta oss till white temple, men hade ingen aning om hur, bara att de skulle vara billigast möjligt. Vi frågade i "informationen" som visade oss till plattform 7, vi gick dit o kanske bussen var full, busschaffören ville iaf inte ha med oss och for iväg.
Då frågade vi ett gäng skolflickor (ca 14årsåldern) de hela blev lite lustigt eftersom de sa att de inte pratade engelska, men vi förklarade med att peka på färger o försökte "rita" tempel i luften. Nå tisist var det en av dem som förstod o hon frågade människor där runtomkring, hon pratade med en busschafför o sa hur mycket det kostade så föstes vi in i den skrankligaste bussen du kan tänka dej, nej föresten- värre än du kan tänka dej! O faktiskt, vi kom fram! även om vi måsta korsa en "motorväg" till fots, men fram kom vi (för 20 bath) :p
Då vi hade fotat tillräckligt vid templet skulle vi ta oss hem på något sett. Vi gick dit där taxina stod, men alla verkade vara förbeställda. Någon skrattade åt oss då vi sa vart vi skulle (förstod säkert inte) o en tuktuk skulle ha 300 bath! Nåja siståslutligen fick vi komma med i en taxi med en grupp thailändare som var påväg till flygplatsen. Som vanligt blev det väldig munter stämning o alla skrattade o skojjade på thailändska, säkert om oss (som vi inte förstod). Så nästan ända in ti centrum fick vi skjuts gratis, de va vänligt.
Så ungefär kan en dag här i Thailand se ut.

Saknar dej Markus väldigt väldigt mycket.

Turist-visit vid White temple- sägs vara Thailands vackraste tempel

Chiang Rai- Dag 42

Idag har vi lärt oss mera om opiumhandeln i världen och i Thailand. Handeln med narkotika är ett problem i Thailand och tyvärr förekommer det smuggling från t.ex. Burma till norra Thailand, vidare till Bangkok, sedan övriga världen.   Användning och odling av narkotika förbjöds på 1960-talet. Sedan det har regeringen jobbat hårt med problemet (nog före också). Bl.a. har man traffikkontroller och olika informerande program. Bl.a. har prinsessans mor grundat ett museum som informerar om opiater deras historia, krig, statistik, verkan, följder, livshistorier etc. Mycket multimedia.Väldigt givande!

Gyllene triangeln, där gränsen till tre länder möts!

Morgonjymmpa på guesthouset

The Hall of opium

Och papp om du läser dethär-kolla din mail!

Good bye Mae Sariang- Dag 41

Jaha, idag lämnade vi Mae Sariang och volontär-perioden bakom oss. Fem innehållsrika, intressanta och annorlunda veckor! Jag kommer att sakna barnen, personalen, chefen o staden, faktiskt.

 

Igår ordnades det farväl-party åt Lina och mej. Det bjöds på mat och vi fick lite presenter, bl.a. ett inramat foto på alla barn och personal på centret, en halsduk och en elefant-nyckelring. Så till sist skickade vi upp många stora papperslyktor i skyn. :)

Night, Bee, Lina, jag och Pooh

Hemma hos Kuan- Dag 38

Kuan jobbar på centret. Hon vill jättegärna prata engelska, så hon pratar och pratar, till och med då hon kör vespa o man sitter bakpå o hör ca 20% pratar hon på bara eller sjunger. Hon är en mycket varm människa, snäll o gästvänlig, hon har drömmar om framtiden och är väldigt öppen med sin Gudstro. Ja, så då hon bjöd hem oss så tackade vi ja! Hon bor i en by en bit utanför Mae Sariang, så det tog en stund innan vi först hade klarat upp alla missförstånd (som man får räkna med), handlat lite på marknaden, kommit iväg och till sist anlänt till hennes hem. :) Där presenterades vi för hennes mamma, pappa, farmor, faster och kusin. Vi fick även se bilder från hennes år på bibelskolan Chrestos , år som man märker betytt väldigt mycket för henne. Så bjöds vi på en karen-jul specialitet, som beskrevs som "ungefär som pizza men gjord av ris". De va en slags stekt sticky-rice-kaka som innehöll sesamfrön. Riktigt gott!

Kuans hem

Kuan förklarar hur man tillverkar sticky-rice-kakan

Kuans mamma väver i deras hem. De blåa som skymtar i bakgrunden var två traditionella karen-väskor som Lina och jag fick som gåva.

Handarbetskurs- Dag 38

Centret som vi jobbar på har flera projekt. Denhär veckan pågår det handarbetskurs för mammor till funktionshindrade barn. Genom att gå dessa utbildningar kan mammorna lära sig att väva tyger och tillverka produkter som de sedan för tillbaka till centret. CDPD förser mammorna med garn så att de kan fortsätta att väva hemma. Sedan hittar CDPD en marknad för produkterna, det skulle vara svårt för mammorna eftersom de inte kan lämna barnet ensam. Produkterna säljs och mammorna får en extra inkomst.

Till kursen får de ta med sina barn. Det innebär att vi har många extra barn i klasserna denna vecka. Full rulle!

Här får mammorna information om hur man tar hand om ett litet barn som är funktionshindrat, lagar etc.

Regn o Julbak - Dag 37

Det började regna precis då vi skulle fara o handla de sista ingredienserna..

..så vi satt o väntade en god stund tills det slutade.

Pågång..

Här gräddar vi bullar i gasugn, de gick ganska bra

..färdigt!

På gränsen- Dag 36

Idag har igen varit en händelserik dag. Först var vi på en karen Gudstjänst, det var precis som jag föreställde mej faktiskt :) Sen var vi på en minnesstund av köksan på centrets mamma, som gick bort för flera år sedan. Den var rätt kort och sen fick vi mat. Efter det tog chefen på centret med oss till Salawin river som utgör gränsen till Burma. Vägen dit var väldigt skumpig, men vi fick bra diskussioner med chefen om allt möjligt. Thaliändska kungen till exempel och om centret hur det börjat o hur det utvecklats, hur hennes familj kommit till Thailand o situationen i Burma etc.

Här sitter jag med Burma i bakgrunden.

Byn nära gränsen.

Väg genom en by

Överlycklig blir man då chefens mamma hade lagat denhär middagen åt oss, fantastiskt, smakade som hemma! (malariaprofylaxet till höger)

Solrosor everywhere! - Dag 34

Idag var vi på utflykt tillsammans med barnen på centret. Efter ca 3 timmars bussresa kom vi äntligen fram till Thailands sevärdhet. Thailändare är väldigt imponerade av dessa solrosfyllda bergsvyer. Och visst är det vackert?! Trots att det inte var klar himmel.

Solrosfälten i Khun Yuam drar turister från hela Thailand..

..och en finne (underförstått "jag såg inga andra utlänningar")

Kuan (sorry if spelling wrong :o) )o jag

Vattenfall

Bergsbyar och julstämning- Dag 33

Flera dagar i veckan far ett team från CDPD ut till avlägsna bergsbyar för att träffa funktionshindrade barn som inte har möjlighet att komma till centret. Under dessa besök följs barnet upp efter senaste besök, får terapi och övriga familjen uppmuntas att träna tillsammans med det funktionshindrade barnet. Som vanligt är det målet med att stöda dessa barns utveckling att de skall kunna leva mera självständligt och få bättre livskvalitet.

I torsdas for en fysioterapeut, en assistent/ tolk, en chafför och jag ut på ett sådant besök. Den första byn vi kom till var en pho-karen by vackert beläget uppe på ett berg, bland slätter av odlingar och blommor. Det var sagolikt vackert där. Jag har svårt att säga exakt hur pass primitivt man levde i denna by eftersom vi då vi kom möttes av en ung tjej som lyssnade på musik i sin mp3spelare? Men det vanliga i sånhär byar är iaf att man försörjer sig själv på några hönor, grisar och kanske någon ko och så har man en landplätt där man odlar något. Kläderna var både vanliga kläder, men även kläder i traditionella karen-tyg användes. 

Otroligt vackert,eller hur?

Sagolikt vackert

Fysioterapeuten o assisten/tolken

Jag och assistent/tolken framför ett karen-hus i den andra byn

Karenstyle

Julblommorna blommar för fullt här i norra Thailands bergsbyar!

Den andra byn var belägen på ett helt annat ställe i en brant sluttning. Det finns verkligen bebyggelse var som helst här! Båda barnen som vi besökte hade cerebral palsy (cp). Intressant att besöka dessa familjer, så speciella förutsättningar. Föräldrarna kanske inte har den bästa hälsan själva, de har troligen ett jordbruk att sköta, okunskapen är oftast stor och vissa, speciellt om man har buddistisk tro har synen att ett handikappat barn är ett straff från andar. Det gör att man inte alltid vill ta emot hjälp. Så samarbetet med föräldrarna är inte alltid det lättaste. Men den ansträngning teamet är beredda att göra för ett barns skull är beundransvärd, många kilometrar körs med bil på riskfyllda vägar för att om hjälpen tas emot kunna ge en människa möjlighet till ett bättre liv.

Julblommorna är det enda här i Thailand som ger en julstämning just nu. Så jag bad att M skulle fota de juliga i Jakobstad. Så idag fick ja bilderna på mailen, ååååh juul :)

Mae Sariang del1- Dag 32

Vid dethär laget har ni nog märkt att jag inte ofta skriver långa  blogg-inlägg. Det beror dels på att vi inte har tillgång till internet i vårt hus. Då vi använder internet är vi på centret, i personalens hus eller på någon restaurang. Dessutom går den mesta tiden man är på internet åt till att skypa med nära och kära. Den tid som är över brukar jag skramla ihop ett blogg-inlägg. Förresten, det är jätteroligt att få kommentarer! dessutom saknar ja ju er där hemma.. Så, fundera inte bara på det, kommentera!

Idag har vi lagat tacos. Vi hade handlat lite ingredienser i Chiang Mai förra helgen o idag var vi på marknad o skaffade grönsaker. Sen blev jag skjutsad till stället där man kan få djupfryst kyckling. Nåja, gott blev det!

Jag tänkte nu att jag skulle berätta något om hur det är att vara volontär o bo i Mae Sariang.

 Dethär är alltså "Missionhouse", här bor vi. När man väl vant sig med alla ljud o kryp så börjar det faktiskt kännas som ett hem. Det finns flera rum vi inte använder. Och gasspis. Några gånger i veckan kommer vår städerska o tvättar kläder, diskar o damsuger. De e nog skönt eftersom man e ganska slut efter en dag på centret o framförallt VÄRMEN. Speciellt då det blir mörkt brukar ja nog vara noga med att se var man sätter fötterna, de kan ju finnas ormar här (har nog sett).

 

 Det som är väldigt trevligt med Mae Sariang o thailändska städer överlag är att det är marknad (typ Tomatkareval,  nästan) varje dag och ibland flera gånger per dag. Här är en bild på nattmarknaden som öppnar ca kl 18 o håller öppet några timmar. Sen finns det ju morgonmarknad och onsdag (mm, våfflor!), lördag och söndagsmarknad. På marknader säljs grönsaker, frukt, friterat..allt, grodlår, syrsor you name it! kläder o sandaler etc.

Första kvällen trodde vi att ljudet som kom från en sån här 10 centimeters ödla var en apa, dom låter ganska högt. Men nu har man vant sig, de finns överallt; på husväggar, tak, inomhusväggar, nån gång men sällan på golvet. Ibland hoppar man till då de dyker upp, t.ex. en gång föll en från taket o nuddade i mitt ansikte. Men de är helt ofarliga krabater.

Vildhundar finns de ju här också på gatorna. De verkar också vara ofarliga. För det mesta bryr dom sig inte i en. Lite besvärliga är dom nog ibland för traffiken dock. O flyttar dom inte på sig blir de överkörda, därav en hel del halta hundar. Katter o höns finns också överallt.

Tillräckligt för denna gång!

Risskörden- Dag 30

I morse då vi kom till centret så sa en i personalen att vi sku fara till risfält o skörda ris efter morgonsamlingen. Jahhap! Lika oförberätt som vanligt, men samtidigt ede eju lite kul med spontana överraskningar. Ungarna in i minibussen o iväg. Färden dit körde vi över en höna (de kan ju inte hålla på o springa på vägen heller) o en bäck. Barnen var mest intresserade av bäcken som var bredvid fältet, men de flästa provade nog på att skära risplantor. De va inte så krångligt att skära risplantor, men ställningen måste nog vara påfrästande för ryggen i längden!

Denhär bilen körde vi med till risfälten, den är by the way understödd av Finlandssvenska baptistsamfundet

Dethär är en väg vi körde på för att komma till risfältet

De "riktiga" risodlarna

Risax

Färska ris-korn

Här har vi en lärare, chaffören och städerskan som är i högsta hugg med att skörda ris

Här försöker vi se livsfarliga ut (obs, lien!)

Intressant att se varifrån riset kommer!